Att sitta ensam i ett stort hus på natten är verkligen inte kul nånstans. Speciellt när man inte kan sova.

Trodde att helgen skulle bli så bra med dig men du lyckas på nåt sätt alltid få mig att må så jävla dåligt. Hatar dig när du bara drar och lämnar mig ensam i sängen utan att säga ett ord. Hatar att vi inte ens kan prata med varandra längre. Går och lägger oss utan ett ord. Du håller inte ens om mig. 

Jag har aldrig klagat på dig, jag tjatar aldrig, jag låter dig göra precis vad du vill, jag kräver inget. Ändå behandlar du mig som skit. 

Jag står inte ut mer, jag mår så jävla dåligt. Kan inte äta, kan inte sova, vissa dagar kommer jag inte ens upp på morgonen. Jag hatar att jag blir så beroende av människor. Önskar jag kunde vara lika känslokall som dig. Önskar att jag kunde säga nej, att jag inte vill träffa mig mer. MEN JAG KAN INTE. För jag vill ha dig, jag vill att det ska vara bra. 
Jag hatar att du just nu ligger och sover utan problem någonstans, jag vet inte ens vart, utan en tanke på mig. Medans jag har suttit vaken hela natten och tänkt på dig. 

Egentligen vill jag bara att du ska försvinna ur mitt liv. Så jag kan få en chans att må bättre. För det du gör mot mig förstör inte bara mig, det förstör för min familj och mina vänner. 
Hittar inte ens ord för paniken jag känner, hur äckligt förstörd jag känner mig. 
Det värsta är att jag tror du vet exakt hur du får mig att må, jag ser att du känner dig skyldig när du ser mig i ögonen. 

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, du får mig att känna mig så jävla värdelös och ensam.