Jag saknar min pappa. 

Ja, han lever och jag förstår hur svårt det måste vara att ha en pappa som inte lever längre. 

Jag förstår hur ont det måste göra.

Men det gör minst lika ont att ha en pappa som lever men som VÄLJER att inte finnas i ens liv. 

Jag älskar min pappa av hela mitt hjärta, jag behöver honom i mitt liv. Men han verkar inte vara intresserad av att ha mig i hans liv. 

Ända sen han stack har jag känt en tomhet, övergivenhet, som aldrig kommer försvinna. 

De få gånger jag träffar honom så märker jag hur lik jag faktiskt är honom. Vi har samma musiksmak, samma humor, samma personlighet på många sätt. 

Därför gör det extra ont att känna att jag inte är så viktig för honom som han är för mig. 

Jag skulle göra vad som helst för att få ha honom i min vardag. Få tips och råd och kunna prata med honom varje dag. 

Men nu är det inte så, och det kommer heller aldrig bli så. 

Jag saknar dig så jävla mycket pappa.